Styrka
Vad är styrka? Hur kan de säga att jag har det?
Är det styrka att inte lägga sig ner på golvet och skrika ut den smärta som alla små och stora besvikelser skapar?
Är det styrka att gå upp ur sängen de dagar du helst bara vill försvinna?
Är det styrka att möta de människor som sårat dig, med vänlighet? Att vända andra kinden till så de kan slå där med?
Är det styrka att orka resa sig varje gång någon eller något slår dig ner till marken?
Ibland gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vill bara klösa bort det onda för att få andas fritt igen.
Ibland är mörkret så tryckande att jag inte orkar ta mig ur sängen.
Oftast visar jag ett leende för att inte låta andra veta hur mycket de sårat mig, oftast vänder jag andra kinden till för det finns en orsak till varför de behöver såra mig.
Gång på gång är det någon eller något som fullständigt slår bort benen på mig och får mig att falla till marken.
Ibland blir det för mycket, ibland har lagt mig ner och låtit tårarna flöda, låtit dem skölja bort så mycket smärta som möjligt. Behovet att få ligga kvar så och låta livet tyna bort har varit stort, men jag har alltid rest mig upp.
Jag har inte gett upp. Jag kan inte, jag måste kämpa för det är ingen annan som gör.
Hoppet om att nästa dag, nästa gång, nästa människa ska vara bättre får mig att resa mig.
Kärleken till min underbara dotter får mig att kämpa hårdare. Önskan att ge henne en bra förebild håller mig på benen.
Men detta gör inte att jag känner mig stark...
