Min själsliga resa

Så mycket tankar... det är verkligen på gott och ont att tänka så mycket. Jag kan enligt legitimerade psykologer deras jobb lika bra som dem. Och jaa det är flera som sagt. Det positiva med det är att jag kan ta mig ut ur perioder själv och analysera mitt beteende. Nackdelen är att jag analyserar mig själv... även om jag går mycket på känsla så är det många situationer som jag blockerar mig själv. För jag analyserar inte bara mig själv utan alla andra och situationer. Och fast jag vet mycket väl att jag inte borde döma andra förrän jag gått i deras skor så gör jag det. Jag räknar ut vad jag tror att de tänker på vad de säger och vad de gör. Så säger du en sak till mig men gör en annan så har jag redan dömt att du skiter fullständigt i det du sa till mig. Och i och med det så är inte jag värd din ärlighet. Hård och brutalt dömer jag. På samma sätt dömer jag mig själv. 

 

Så då kommer situationer där det handlar om känslor. Bakom en skärm eller mobil kan jag uttrycka dem till viss del. För här ser jag inte det höjda ögonbrynet eller hör det hånfulla skrattet. Jag är inte modellsnygg, kan inte säga att jag känner mig så värst sexig så ofta. Så när jag i verkligen ser min konkurrens... de yngre snyggare, gladare, sportigare tjejerna. Och ser hur karlar blir när de är i närheten... det är inte många som blir så med mig. Kan räkna dem på ett finger 😋 

Eller så har jag redan sett hur det dreglat efter andra innan de kommer till mig... så jag är kanske inte så inbjudande då. Japp nu gör jag det... analyserar. Och nej jag har inte någon vuxen att prata med för tillfället så därför skriver jag här 😜 

 

Skulle vilja prata med vuxna men även där kommer tänkandet in... vill inte störa, kanske inte har lust att lyssna på mitt knäppa tänkande, vem lyssnar på riktigt? Vågar jag skriva till den personen som jag egentligen helst av allt vill ska vilja lyssna på mig? Nej för faan!