Dag 20 av 21
Så då har jag kommit fram till sluttampen...
Det har varit lååånga 20 dagar med berg- och dalbana när det kommer till känslor och ork.
Sitter nu i småttingarnas rum och väntar på att de ska badat klart. Sen är det läggdags för dem.
Jag har alltså en dag kvar av flyt och sen på måndag bär det av till Eksjö sjukhus för operation.
Jag har tvivlat, gråtit, varit bombsäker, skrattat, kämpat och gråtit lite till. Vissa dagar har varit skit, energin låg humöret lika så och då har tvivlet och rädslan tagit sitt strypgrepp och jag velat ge upp hela idéen. Alla komplikationer som kan bli under och efter operation. Tänkt att jag är svag som tar denna hjälpen, att jag borde skämmas för att jag inte har viljestyrka att ändra min livsstil...
Sen när jag fått sova någorlunda bra, barnen inte bråkat hela dagen... Så har jag känt mig säker, att det här är den väg jag valt för mig. Jag har kämpat för att få den hör operationen och det är ett verktyg som kan hjälpa mig att nå de mål kan har.
- Få min rekonstruktion operation
- Kanske slippa viss smärta i kroppen
- Kunna röra på mig som jag vill
- Sitta på en gunga!
- Cykla igen.
- Orka leka med barnen
- Gå skogspromenader igen!
- Slippa oroa mig för diabetes
- Kunna ha kläder på mig utan att se höggravid ut
Nu har inte min övervikt stoppat mig från allt det där men smärta och inkontinens har stoppat det som jag annars kunnat göra som obesitas.
Just nu ser jag fram emot att få det överstökat, jag fasar för smärtan som kommer av gasen de använder för bukoperationer. De senaste 2 gångerna har gjort så förbaskat jävla ont och gjort så jag inte kunnat sova de 3 första dagarna efter operationerna.
Men ska se om jag kan få smärtstillande som kan dämpa det och jag vet att jag INTE ska ligga ner platt.
