Fåfänga
Har aldrig riktigt sett mig själv som vacker, knappt söt. Så när folk ger mig komplimanger har jag svårt att förstå vad de ser. När jag sett mig själv i spegeln eller på kort har jag fasat över mina konstiga drag, min lilla mun, lilla konstiga näsa, små ögon till ett stort runt ansikte som endast består av två stora röda kinder och en kantig haka. Massor med skönhetsfläckar... inga söta fräcknar utan leverfläckar, ärr och blemmor. Jag har inte sett något vackert alls...
Men någonting har hänt...
Jag ser inte en ful flicka på kortet... jag ser en kvinna.
Jag kan uppskatta den lilla munnen, den konstiga näsan och de små ögonen. Jag kan faktiskt börja se att det inte är fula drag... jag kan faktiskt känna hur jag börjar tycka om mig själv. Och det är en väldigt ovan känsla...
Jag har vuxit som människa väldigt mycket den senaste tiden, försöker använda mig av små knep jag snappat upp på vägen för att bli starkare och säkrare. Sen hjälper det väldigt mycket att ha underbara personer runt omkring mig som påminner mig om saker jag själv förnekar eller blundar för.
