Tatuerad mamma

Den handla om ett par Per och Eva säger vi att de hette. De blev blixtförälskade och gifte sig. Inom kort fick de en son som de döpte till Johan. Tyvärr höll inte kärleken paret I mellan och när sonen fyllde 8 år skiljde de sig. I samma veva får Per jobb i en annan stad vilket gör att Eva får ha sonen på heltid. Men när Johan fyller 12 åt flyttar Per tillbaka och bor bara en bit ifrån Eva. Johan börjar spendera mer och mer tid med sin pappa och väljer tillslut att vara där även i veckorna. Detta gör att Eva blir deprimerad och känner att hon förlorar sin son...  det är här jag inte minns så mycket mer än att hon tillslut får till sig att hon ska se det på ert annat sätt vilket gör att hon tar sig ur sin depression. 

Jag känner mig som Eva just nu... att jag håller på att förlora min dotter till hennes far. För där har hon sin storasyster, de har ett stort hus, trädgård och ofta besök av människor med barn. Där äter hon allt, där får hon hemmagjord potatismos. 

Jag känner mig i underläge... vad har jag? En liten lägenhet, det är inte alltid jag orkar laga "ordentlig" mat och jag är inte social. 

Jag ÄR jätte glad att hon trivs och att hon får chans att ha en relation till både sin pappa och sin syster. Det vill jag absolut inte ta ifrån någon utav dem. 

Jag vet bara inte hur jag ska tänka annorlunda... hur jag får bort känslan av förlust. Av hemsk avundsjuka... För jag förlorar ju henne inte... jag har henne lika mycket som hennes pappa har henne. Men det är väl det jag är rädd för att hon nu får chansen att jämföra och i värsta fall se att allt är bättre hos pappa... det är min rädsla. Att jag inte duger som mamma.